Flickan som fastnade mellan två världar
Det var en ljummen sen eftermiddag i slutet av Maj.
Emil Sayfutdinov stod vid sargen på Ullevi stadion och blickade ut över banan.
Banan låg tyst och stilla, det gjorde hela stadion med för den delen.
Emil vände sig och kollade ut över depån, som låg lika tyst som banan.
Men det var något som rörde sig bland bilarna som stod parkerade längre ner i depån.
"vem tusan är det där?" sa Emil till sig själv och gick ner till bilarna.
Men nu såg han det var en liten flicka som smög runt bland bilarna.
Hon hade en lång elfenbens vit klänning med svarta och röda blommor broderade på ena sidan. Under hade hon ett par vita jeans och ett par högklackade vita stövlar. Hennes svarta långa hår var uppsatt i en ganska slarvig tofs.
Men det var en sak som fick Emil att bli mycket förvånad.
Den lilla flickan var blå slagen om hela armarna och även lite i ansiktet. Hon var också alldeles röd gråten och man såg att hon fortfarande grät.
Emil gick fram till den lilla flickan som hade stannat och kollade upp mot Emils bil.
"Hej." sa Emil på en förståelig engelska.
Den lilla flickan kollade upp på honom och sen på bilden på bilen och sen på honom igen.
"Är du Emil Sayfutdinov?" frågade den lilla flickan på Ryska.
"ja... det är jag, vad heter du?" svarade Emil förvånat och lyfte upp henne på motorhuven på bilen.
"jag heter Sofia." svarade den lilla flickan glatt.
Hon hade slutat gråta och såg mycket gladare ut nu.
"vilket fint namn." sa Emil.
"mm..." svarade Sofia matt och lutade huvudet mot Emils axel...
Han la armarna om henne. Han hörde att hon hade börjat gråta igen.
"Men lilla gumman,vad är det?" frågade Emil och kramade om henne.
"Du skulle inte tro mig om jag berättade för dig." sa Sofia nedlåtande.
"Joho, Jag skulle visste tro dig. varför skulle jag inte tro dig?" frågade Emil.
Sofia kollade upp på honom.
"Ärligt, skulle du verkligen?" frågade Sofia hoppfullt.
"Ja." svarade Emil lite tafatt.
"Så berätta nu vad det är." tillade han snabbt.
Sofia tvekade lite men tillslut svarade hon...
"Jo, jag har inga föräldrar... och inget hem... heller..." svarade Sofia snyftande. Efter ett tag började hon gråta igen. Emil lyfte upp henne och kramade henne hårt och sa "lilla gumman gråt inte. Allt kommer att ordna sig."
"tror du verkligen menar du det?" frågade Sofia.
"Ja, jag menar det." svarade Emil, han kollade upp på lilla Sofia och fick ett brett leende på läpparna.
"Hur?" frågade Sofia snabbt.
"Jo... du skulle... kunna få... bo hos mig... så länge..." svarade Emil tyst och tveksamt.
"Får jag verkligen det?" frågade Sofia glatt.
"Ja, det får du lilla vän." svarade han. Sofia lutade huvudet mot Emils axel.
"Du är världens bästa kille Emil, det är du verkligen." sa Sofia.
Emil kramade om henne och lutade huvudet mot henne. De stod tysta så en långstund. Men efter ett tag började det bli kallt.
"Ska vi åka hem till hotellet?" frågade Emil.
"Ja, det tycker i alla fall jag." svarade Sofia snabbt.
"Bra." sa Emil och satte henne i bilen. När han själv hade satt sig i bilen och skulle starta den så funkade den inte. När han väl hade fått igång bilen så kollade han där Sofia hade suttit. Till hans stora förvåning satt hon inte kvar. Men bilbältet var fortfarande knäppt och dörren hade inte öppnats eller stängts, för det skulle han ha hört.
"Sofia, vart är du... det är inte roligt kom fram nu!" ropade Emil oroligt.
Helt plötsligt hörde han ett skrik som lät komma från banan.
Emil Sprang dit men när han kom fram såg han ingen där men han hörde fortfarande att det var någon som skrek fast nu mycket gällare. Tillslut tystnade skriket och allt vart knäpp tyst. Allt man hörde var motorljudet från hans bil och de enstaka bilar som körde förbi utanför stadion.
Emil gick sakta till tillbaka till bilen. Han satte sig vid ratten och stängde av bilen. Han lutade sig mot ratten med huvudet.
Sakta började tårarna rinna ner för hans kinder. Aldrig hade han varit så förkrossad som nu, Okej han hade varit det en gång men han var så liten då så det räknades inte enligt honom.
Helt plötsligt knackade det på bildörren.
Emil kollade upp med en viss förhoppning om att Sofia skulle stå där.
Men, nej, han hade fel. Där i dörr öppningen stod hans mekaniker Suie.
"Men, Emil vad tusan är det? Varför gråter du?" frågade Suie oroligt.
"inget och du skulle ändå aldrig förstå om jag berättade plus att du skulle tro jag var sjuk i huvudet." sa Emil nedstämt.
"Det skulle jag aldrig tro, du vet att du kan prata med mig om allt."
sa Suie.
"Jo, men du skulle inte tro mig." sa Emil
"Det skulle jag visst göra, berätta nu vad som har hänt." sa Suie och kollade på honom oroligt.
"Okej, Jag ger mig men lova att inte berätta för någon." sa Emil och hoppade ur bilen
"Såklart jag lovar att inte berätta för någon." svarade Suie snabbt.
"Bra, men kan vi prata om det när vi åker tillbaka hotellet?" frågade Emil och öppnade passagerar dörren och klev in i bilen.
"Visst." sa Suie och klev in i bilen.
Suie körde ut från Ullevi stadion. Dom satt tysta en långstund.
"Ville du berätta vad som har hänt?" frågade Suie.
"Jo men jag vet inte hur jag ska berätta det. Det är lite komplicerat att berätta." svarade Emil.
"Vi kan prata om det när vi kommer till hotellrummet..." sa Suie kort och körde in på hotellets parkering och stängde av bilen.
"Jo det kan vi." svarade Emil samtidigt som han klev ur bilen. Han smällde igen dörren så hårt att Suie hoppade till.
"Slå inte i bildörren! Den kan gå sönder som den här dörren har!" Skällde Suie och knuffade till dörren som hade åkt upp.
Emil svarade inte... de gick tysta till hotell entrén.
Inte för ens de hade kommit in sa Emil något.
"Du, Suie, vem är den där tjejen där borta?"
"Vet väl inte jag varför skulle jag veta det?." svarade Suie och himlade med ögonen.
"Eller förresten vem av tjejerna menar du?" ´tillade han snabbt.
"Hon, brunetten såklart. vem trodde du?" svarade Emil och tittade på Suie som han var helt dum i huvudet.
"Jaha, men då vet jag ju vem det är. Det är ju Izabella, min kusins sons gamla flamma." förklarade Suie.
"Okej." svarade Emil kort.
"Känner du igen henne? Eller?" frågade Suie roat.
"Kanske det." svarade Emil och rodnade.
Suie skrattade och satte sig i soffgruppen i foajén.
"Men, ska vi inte gå upp?" frågade Emil förvånat.
"Jo... men kom på att det är Micke som har nyckelkortet." svarade Suie
"Slarvpelle! Slarvpelle!" Retades Emil och lipade åt Suie.
"Haha... Emil älskar Izabella! Emil älskar Izabella!" ´retades Suie tillbaka
"Tyst!" fräste Emil och sneglade på tjejerna borta vid receptionsdisken.
"Eh, de hör inte." sa Suie lugnt.
Helt plötsligt knackade någon på Suies axel, han vände sig förvånat om.
"Men Hej Izabella." sa Suie häpet.
"Hej!" Sa Izabella glatt.
"Hej..." sa Emil tyst.
"Men Izabella vad gör du här? Jag trodde du skulle vara hemma och jobba." sa Suie.
"Jo men man kan ju inte jobba jämt." svarade Izabella och smålog mot Emil.
"Nee, men du kunde ju lika gärna stannat hemma, än att åka hit." Svarade Suie.
"Du vet väldigt väl varför jag inte kan vara kvar hemma..." Svarade Izabella lågt och spände ögonen i Suie.
"Nej, det vet jag inte,du har inte berättat det." Sa Suie och sneglade mot Emil som såg mer än otålig ut.
"Det vet du visst" Snäste hon och kände hur tårarna samlade sig i ögonvrån.
"Okej, då vet jag väl det, men lugna ner dig Izabella." sa Suie snabbt och strök henne på armen.
"Rör mig inte!" fräste Izabella och vände sig om. Hon vände sig så häftigt att hon råkade smälla till Emil i ansiktet.
"Aj..." utstötte Emil tyst.
Men Izabella märkte det inte och travade i väg med bestämda steg bort mot de andra tjejerna borta vid receptions disken.
De satt tysta en stund, Emil tittade ut genom fönstret och kollade på folk som gick förbi. Han kände hur tårarna började rinna igen.
"Tycker du jag ska ringa Micke å fråga vart han är och om man kan komma hit nu?" frågade Suie och kollade mot Emil med en allvarsam blick.
"Visst, gör det du." svarade Emil kort, med blicken fäst på Izabella.
Suie följde hans blick och insåg att han satt och stirrade på Izabella.
Suie skrattade till och sa "Jag går ut och ringer. Det är för mycket prat här inne."
"okej, jag sitter kvar här så länge." svarade Emil kort och lågt.
Suie stegade snabbt ut och ställde sig en bit ifrån.
Izabella vände sig mot Emil och log lite smått.
Efter ett tag vände sig hela tjej gänget om mot honom.
Han kände hur ansiktet började heta så han sänkte blicken.
Tjejerna gick fram till honom och satte sig i soffan.
Izabella satte sig närmast honom.
Hon la armen bakom honom och gav honom en liten kram.
Emil sa inte ett knyst, de sa inte de andra heller.
Men efter ett tag började Izabella skratta.
Hon pekade mot Suie och sa skrattande "Han.... Han tappade byxorna!.."
De andra tittade mot dit hon hade pekat och där stod minsann Suie och drog upp byxorna. Alla skrattade högt åt den lilla incidenten.
Efter ett tag var tjejerna tvungna att gå. Så de sa Hej då till Emil,
Izabella kramade honom hårt och viskade "Lycka till på GP:et.".
Han rodnande och sa ett litet tack till svar.
Tjejerna gick iväg ut, Emil följde Izabella med blicken tills hon gick runt ett gathörn.
Suie kom ingående med ena handen i byxhällan och och i andra handen höll han nyckelkortet.
"Kom" sa han och gjorde en gest med handen.
Emil reste sig och gick till hissen där Suie stod och väntade.
De klev tysta in i hissen, Suie tryckte på knappen till våning 5.
Emil lutade sig mot hissens väg.
"hur är det?" frågade Suie oroat.
"Sådär, allt är suddigt och känns som allt snurrar..." Svarade Emil matt.
"Det lät inte bra... mår du illa med?" frågade Suie och gick ut ur hissen med Emil tätt i hällarna.
"Nja, inte direkt men lite." svarade Emil och tittade lite smått roat på när Suie trasslade med nyckelkortet till hotellrummet.
Efter ett tag fick Suie ner kortet rätt och Emil öppnade dörren.
När han öppnade dörren slog en kväljande lukt av rök och något annat illa luktande emot dem.
Varken Suie eller Emil kunde komma på vad det var som luktade.
Emil gick först med Suie tätt intill sig, "Usch, vad är det som luktar?"
sa Emil och hostade.
"Ja vet inte...?" svarade Suie och hållde tröjan för näsan.
De gick ut mot köket, där lukten kom ifrån.
När de kom ut till köket så stannade Emil så plötsligt att Suie hållde på att snubbla på honom.
Emil stirrade på det lilla knytet som låg på spishällen.
"vad i hela fridens namn är det där du stirrar på och varför stannade du?"
frågade Suie upprört.
"So...Sofia!" stammade Emil.
"Va? vad sa du?" frågade Suie.
Emil svarade inte utan gick fram till spishällen. Han sträckte handen försiktigt mot det lilla knytet .
Han tog upp det lilla knytet i famnen och gick bort mot fönstret, Han öppnade fönstret och röken försvann på ett kick .
Suie gick fram till Emil och frågade "Vad är det du håller om?".
Han visade Suie den lilla flickan som låg in rullad i filten.
"Lever hon?..." frågade Suie tyst och kollade upp på den allt gråt milde Emil. Han nickade enbart till svar.
"Men ... du verkade ju veta vem hon är... eller? hmm... har hon något med det du skulle berätta för mig?... förlåt..." Frågade Suie tveksamt.
"Hon... hon heter Sofia... ja, det har hon..." svarade Emil i ett andetag.
"åh, så hon heter Sofia och ja men hur... ja ska vara tyst...." sa Suie.
"mmm..." svarade Emil och satte sig i soffan.
Han tog upp Sofia ur filten och vart förvånad över att hon inte hade ett enda brännsår eller liknande.
Efter ett tag öppnade sofia ögonen, hon kollade glatt på Emil.
Han kramade henne ännu hårdare och frågade "men..hur...".
"Fråga inte så mycket." svarade Sofia snabbt och lutade sig mot honom.
"men hur kom du hit?" frågade Suie, Sofia.
"vet inte..." svarade hon kort.
"konstigt..." sa Suie och Emil i mun på varandra.
"Tycker inte jag." sa Sofia samtidigt som hon klättrade ner från Emils knä.
"Vart ska du?" frågade Emil och tog tag i Sofia, som var på väg ut genom det öppna fönstret.
"Släpp mig!" gnydde Sofia och försökte komma loss från Emils järngrepp.
Men det var omöjligt hur mycket hon än åla sig och försökte. Så kom hon inte loss.
"Såklart jag inte tänker släppa dig, då kommer du ju ramla ner och slå dig fördärvad... Ja skulle aldrig förlåta mig själv om jag lät det hända dig något." svarade Emil och släppte ner henne i sängen.
"Nej! Stäng inte fönstret! NNNeeej...!" skrek Sofia när han stängde fönstret.
"Varför inte?" frågade Emil roat. och låste till fönstret.
"för jag.." hon tystnade.
"För jag vadå?" Frågade Emil och vände sig om. Han skrek till av panik.
Suie kom inspringandes i rummet och frågade varför han skrek till.
Emil pekade med darrande hand på det lilla barnskelettet som låg på sängen. Suie drog efter andan samtidigt som han tog tag i Emils arm och försökte dra honom bakåt, men Emil stod som fastfrusen.
Som på automatik vände han sig om och slet sig ur Suies grepp och gick som en robot fram till fönstret och öppnade det igen och som om på ett trollslag så var Sofia där igen. Suie och Emil bara stod och gapade. Aldrig hade de sett något liknande.
Emil kastade sig ner i sängen bredvid Sofia och kramade henne hårt.
"Vad var det som hände?" frågade Sofia och kollade på Emil.
"Jag vet inte, sötnosen, Jag vet inte." Svarade Emil och pussade henne i pannan.
Helt plötsligt knackade det på dörren.
"hmmm.... jag öppnar..." sa Suie trött och gick ut i hallen och öppnade dörren.
Där i dörröppningen stod Izabella med utkletat smink och gråten i halsen.
Suie hann inte ens säga hej förens hon kastade sig runt hans hals och brast ut i gråt.
"Men vad är det lilla vännen?" frågade Suie oroligt.
Izabella svalde några gånger för att ens få fram ett enda ord.
"hon, hon är tillbaka." Snyftade hon.
"Vem är tillbaka, vad handlar detta om?" frågade Suie och stängde dörren bakom Izabella.
Men han insåg snabbt att Izabella var för ledsen för att svara på hans fråga.
"Vem var det som kom?" frågade Emil och kom ut i hallen med Sofia tätt efter sig.
Izabella höll på att tappa andan när hon såg Sofia
"he... hej..." sa Izabella och darrade på rösten.
"Hej igen." Svarade Sofia kyligt och gick fram mot Izabella.
Izabella backade mot dörren och var beredd på att öppna dörren och rusa därifrån men dörren var låst vilket hindrade hennes flyktväg.
Emil och Suie kollade förvånat på varandra, "känner du henne?" frågade Emil.
"Om jag gör..." sa Izabella och torkade bort tårarna med tröjärmen.
"Ge mig halsbandet.... ge mig det .... ge mig halsbandet nu!" sa Sofia paralyserat och stirrade på det rödskimrande halsbandet som Izabella hade runt halsen. "Nej, det är mitt, du får det aldrig, jag har haft det sen jag var liten, det vet du." Svarade Izabella bestämt och blängde på Sofia.
Sofia började morra som en ettrig liten hund. " börja inte bråka nu..." vädjade Emil.
"poff" sa det så var Sofia borta i ett rökmoln.
"Vart tog hon vägen? Hon bara försvann!" sa Suie och kollade runt omkring sig.
"Tillbaks dit hon hör hemma hoppas jag , för hon tog ju mitt halsband!" morrade Izabella. Suie och Emil bara stirrade på henne.
"Eh, Bella kom, du har nog en hel del att berätta för oss." sa Suie och drog med henne till vardagsrummet.
Izabella satte sig i fåtöljen närmast den öppna spisen och började berätta.
" För det första så om ni inte märkt det så är Sofia ett spöke..." hon hann inte berätta mer förrän de började skratta högt åt henne.
"Skratta inte, det är inte roligt! När blev det roligt att bli mördad och sen vandra runt som ett spöke i jakt efter sina föräldrar!" skrek nästan Izabella åt dem.
"Och hur vet du det, du skulle ju lika gärna kunna sitta här och ljuga." sa Suie spydigt.
Izabella blängde på honom och sa " Hur kan du då förklara att hon försvinner titt som tätt. Och dyker upp på de mest märkligaste ställena?"
Suie och Emil kollade på varandra och började fundera.
Izabella skrattade till och lutade sig tillbaka med händerna bakom nacken och benen i kors. Likt en maffiaboss satt hon där i fåtöljen och tittade nöjt på Emil och Suie "Så vem har rätt nu då?" sa hon små skrattande.
"Okej, du har en poäng där men..." Suie tystnade för han insåg att han inte kunde säga emot henne.
Izabella vände sig mot Emil och lutade sig framåt mot honom.
"Vad tror du Emil, tror du på det jag sa?" frågade hon honom.
"Kanske, lite, eller jag vet inte, jag orkar inte bry mig just nu." svarade Emil kort och tittade bort mot sovrumsdörren som helt plötsligt slog igen med en hög smäll.
Alla tre studsade till av förvånning när den slog igen.
"Det var nog vinddraget från fönstren som gjorde så dörren slog igen." sa suie medan han reste sig för att gå och öppna dörren igen.
Men dörren satt som fast precis som den var låst. Han ryckte och slet i dörren så dörrhandtaget nästan lossna. När han nästan gett upp hoppet om att få upp dörren så fick han upp den. Ett stark ljussken i vitt strålade ut ur rummet och en kall vind spred sig som en löpeld in i vardagsrummet och slog omkull allt den kunde få tag i. Den kalla vinden hade ner allt från väggarna till och med den stora platt tvn som satt fast med flera stora bultar drog den ner i backen på bara några sekunder. Efter att haft ner allt drog den sig snabbt tillbaka, vind draget in i sovrummet vart så stark att den lyfte upp Suie och drog med honom in och slog igen dörren till sovrummet. När Izabella reste sig såg hon den stora förödelsen vinden hade skapa. allt låg huller om buller stolar, bord, tavlor, tvn, små saker, delar av något som såg ut som en kruka eller en vas, det var svårt att se vad det hade varit. Allt hade gått så fort. Det gick bara på ett par sekunder.
Izabella försökte ta sig fram bland alla saker, men det gick sådär. Hon ramlade och for framstupa. Hon reste sig sakta upp och kände hur blodet ran från näsan, det sved och näsan kändes som den skulle explodera. Hon torkade bort det värsta med tröjärmen, hon tittade ner på marken för att se vad det var hon ramla på, till sin förskräckelse var det inte en sak hon hade ramlat på utan en person, nämligen Emil. Han låg där orörlig och tittade på henne som om han hade sett ett spöke. Izabella for ner på knä för att hjälpa honom upp och se så han inte hade gjort illa sig.
"För... förlåt det var inte meningen att ramla över dig, jag såg dig inte." sa Izabella med en orolig röst när hon hjälpt honom upp.
Emil bara stod där och kollade på henne med samma skrämda blick som innan. "Du har väl inte gjort illa dig någonstans!?" sa Izabella med en ännu oroligare röst. Men han svarade fortfarande inte. Izabella var i upplösning tillstånd, så orolig var hon. Dessutom skämdes hon så otroligt mycket för att hon ramlade över honom.
"Men snälla, rara du vad är det? Du ser ut som du har sett ett spöke?" halv skrek Izabella och flaxade med armarna i panik.
Emil skakade bara på huvet och kollade ner på sina fötter och började gå mot köket, det var den enda plats som vinden inte hade förstört förutom hallen och toaletten.
Izabella bara stod där och stirrade på där han hade stått. "Hur? Varför? nee , blä, vad har jag gjort dig " muttrade och morrade Izabella medan hon också gick mot köket.
När hon kom in i köket satt både Suie och Emil där inne med var sin burk cola. Emil log milt och räckte henne ett papper, eftersom näsblodet inte hade slutat forsa än. Hon tog papret utan ett ord och satte sig i fåtöljen och lutade huvet bakåt för att få det att sluta blöda, men istället började det rinna bakvägen. Om hon inte hade varit så omskakad och i ett sånt känsloblandat tillstånd hade hon freaka ur för hela munnen fylldes med smaken av blod och hon kände nästan hur det rann ner.
Suie kollade på henne med en orolig blick och sa " Du, Izabella... Klarar du av att sitta så där? Du tycker ju inte om när det rinner bakvägen.." Han tystnade. Hon satte sig upp normalt och kollade på honom med en lugnade blick och sa lugnt "Det har slutat och jag bryr mig inte."
"Suie har berättat att du brukar freaka ur när du börjar blöda näsblod, speciellt när det kommer i munnen..." Emil tystnade då Bella såg ut som om hon ville slå till Suie för att han avslöjat hennes fåniga lilla hemlighet.
Suie log mot henne och försökte se oskyldig ut.
"Det gjorde jag bara när jag var liten!" Morrade hon
"Okej." Sa Suie och Emil i mun på varandra.
Bella kröp upp i fåtöljen och skakade på huvet så håret skulle hamna rätt.
De Satt tysta i köket en lång stund efter ett tag knackade det på ytterdörren.
De tittade på varandra med en förvånnad blick. "Vem kan det vara och så här sent?" frågade Emil. "vet inte vi får väl öppna och se" svarade Izabella och reste sig. När hon öppnade ytterdörren stod en liten kille där. Han hade ljust rufsigt hår, ljusgrön spräckliga ögon med inslag av blått, rödrosiga små kinder, Hans skjorta var struken och han hade svarta byxer med ett par blå, grön, lila skor till. "Mamma!!!" sa den lilla killen och sträckte upp armarna mot henne. Izabella satte sig på huk. "Men lilla vän, nu har du tagit fel. stackars liten du måste ha tappat bort din mamma." sa Izabella och strök honom ömt på kinden. Den lilla killen bara stirrade på henne som om hon hade slagit honom. tårarna började välla ut från dom små vackra ögonen. "Nej, men söta lilla du, börja inte gråta. Vi ska nog hitta din mamma. så ja gråt inte, snälla du." vädjade Izabella och bar upp honom.
Receptionen hade stängt sen länge så de skulle få vänta tills imorgon för att få reda på vart den lilla killens mamma tagit vägen.
När Izabella gick in i vardagsrummet så var allt som det skulle, som om det inte hade hänt något även om det låg prylar högt och lågt och tv fortfarande låg i bitar på golvet så såg inte Izabella det, det var som om den lilla killen hade gjort så hon såg igenom allt elände och såg allt det som det skulle vara.
Bella väcktes ur hennes tankar då Emil kom in gåendes in i vardagsrummet.
"vem är det du går och bär på?" frågade Emil nyfiket.
"eh? va? åh nee men det är ... det är... han sover och ja glömde och fråga vad han heter..." stammade Izabella tyst och satte sig i soffan. Hon vaggade lite försiktigt den sovande lilla killen i famnen. Emil vart varm i hela kroppen när han såg Izabella sittandes där i soffan med den lilla killen i famnen. Hon verkade så lugn, som om allt det som hade hänt. Det som hade fått henne att bli hel-hysterisk och panikslagen bara för en stund sen var som bort blåst.
"Vem var det som kom?" frågade Suie och klampade in i vardagsrummet.
Emil spände ögonen i honom och svarade "Håll tyst och klampa inte! lill killen sover ju!"
Suie höjde förvånat på ögonbrynen och svarade kyligt "Vadå lill killen? Det är väl inga småglin här inte, och jag klampar inte och du säger inte till mig att hålla tyst...." Precis när han tänkte börja skälla ut Emil så kom Micke in i vardagsrummet. "Vad är det ni nu bråkar ..." Micke avbröt sig när han såg Izabella och den lilla killen "Men åh, Bella har du blivit mamma? men gu vad gullig han är. vad heter han?" frågade Micke Bella.
Suie muttrade till och tänkte precis fortsätta med sin utskällning då Micke vart rasande på Suie. "Hur kan du stå här och skricka och svära åt Emil när det är en sovande bebis knappt en meter i från dig? Har du inget vett kvar? om ni nu ska bråka får ni gå ut och göra det! Förstått!?" Micke pratade själv väldigt högt, vilket fick den lille killen att vakna, han började stor gråta och skricka för att han hade blivit väckt.
Izabella spände ögonen i alla tre. "Gå ut härifrån nu, han kan inte sova i sånt här oväsen!" väste Izabella åt dem.
Emil öppnade munnen för att säga något men han sa inget, utan bara gick.
När de tre hade gått ut från hotellrummet så gick Suie bestämt iväg mot hissarna med Micke tätt i hällarna. Emil stod kvar själv utanför hotellrummet, han skämdes, skämdes för sina mekaniker, skämdes för att de inte kunde hålla sams. Han satte sig mot väggen mittemot dörren, satte benen så när kroppen han kunde så han inte skulle vara i vägen för någon som gick där.
Efter sisodär två tre timmar så hade Emil själv nästan somnat så han bestämde sig för att resa sig upp och se om Bella ville släppa in honom nu då.
När han reste sig upp kände han hur stel i kroppen han hade blivit av att suttit sådär, han kände sig som om han var en gammal 80åring och inte som en ung 24åring. Han stegade fram till dörren, men precis när han skulle knacka, så öppnade Izabella dörren. Han vart lite chockad över att hon kom så precis, för så mycket lät det inte när han reste sig, även om det kanske knacka lite.
"Förlåt för att ja vart arg på er, det var inte menningen." sa Izabella skamset när han gick in. "Det gör inget jag förstår om du blev arg, vi var inte direkt tysta och vi fick honom att börja gråta, det är ju inte konstigt om du blev arg". sa Emil och pussade henne lätt på kinden.
Izabella log bara till svar, så fort han hade gått förbi henne och gått in i vardagsrummet så vart hon röd som en tomat i ansiktet och fylld av lycka. Om hon hade varit ensam hade hon hoppat och skrikit av glädje men det gick ju inte nu så hon nöjde sig med en liten piruett.
"Var ligger lillen och sover?" frågade Emil
"I det andra sovrummet det fanns en spjälsäng där. Men han sover inte utan leker med ett gosedjur jag hade på min nyckelknippa" Svarade Bella glatt.
"okej... tror du han har något emot om ja sätter på tv?" frågade Emil försiktigt.
"Nej då det tror jag inte, förresten så heter han Algot, det stod på halsbandet han har runt halsen." svarade Izabella medan de gick in i det andra sovrummet.
"väldigt gulligt namn, men du, undra varför han kallade dig för mamma? barn brukar känna igen sina föräldrar väldigt väl vad jag vet." sa Emil fundersamt samtidigt som han sappade mellan olika tv kanaler.
"Jag är väl väldigt lik hans mamma" svarade Bella och la sig bredvid honom i sängen.
Emil såg på henne med en idiotförklarande blick. "Om du hade varit en kille så hade det hela löst sig på momangen." suckade Emil
"Jaså? Hur då?" sa Izabella små flinande.
"Ja, för vissa killar håller inte reda på när de på fest om de gjort någon tjej med barn...." förklarade Emil men han blev avbruten av Izabella.
"Påstår du att jag är oansvarig och slarvig?" Morrade Izabella och blängde på honom. "nee.. nee... det var inte så jag menade, förlåt, jag menade inte att göra dig arg, jag sa bara att det kunde vara en teori. Förlåt." försvarade Emil sig.
Izabella bara morrade och fnös som en häst åt honom.
Lille Algot som den Lille killen heter började skratta då han tyckte Izabella lät så rolig. Emil kunde inte heller hålla sig för skratt. Izabella gjorde ett litet indian tjut och kastade sig över honom och började kittla honom.
"Nej! Snälla! Sluta! haha! nee, jag ger mig sssnnnääällllaa!" Skrattade Emil
"Jag kan inte sluta när jag nyss har börjat!" Svarade Izabella och kittlade honom ännu mer. Tillslut tog sig Emil sig ur Izabellas grepp och sprang ut ur sovrummet, men Bella var snabbt i fatt honom igen. De jagade varandra runt i hotellrummet, Nu var det Emil som hade övertaget och jagade Bella.
Hon sprang in på toan och drog åt sig handduscen och så fort Emil kom in där så satte hon på den, Hela han vart såklart dygnsur men det brydde han sig inte om utan han tog tag i Bellas hand och vred handduschen så den sprutade mot henne istället. Efter ett tag stängde Emil av duschen eftersom han hade fått sin hämnd nu på Bella, som satt ihop krupen i badkaret som hade fyllts med vatten ända upp till midjan på henne. Emil log mot henne det var då han kom och tänka på en sak "hon är faktiskt väldigt söt, hennes gyllene ögon de är så vackra, hennes långa silkes lena hår som nu låg som en ram runt hennes vackra ansikte..." Bella avbröt honom och sa "Gullig du är." Emil tittade förvånat på henne. "Men en sak jag har inte så fint hår det är trasligt och rått färgat och inte ett dugg lent." Tillade hon.
"eh...hehe..." han fick inte ur sig något mer ord, för nu hade han gjort bort sig enligt sig själv men inte enligt Bella, hon hade aldrig fått reda på vad Emil tyckte om henne om han inte hade tänkt högt.
Bella Svepte in honom i en handduk och pussade honom på munnen, hon små fnittrade när hon gick ut. Tills hon insåg att hon hade ju inga torra kläder nu, eftersom hennes väska låg i Eme´s bil och vart Eme var det hade inte Bella ett dugg koll på.
"Du kan få låna en mjukisdress av mig om du vill." Sa Emil och rufsade till hennes hår.
"ehm... Tack." Svarade Bella samtidigt som hon försökte få ut en tova ur håret som han hade trasslat till ännu mer.
"Här. hoppas den inte är allt för stor för dig, du är ju ganska mycket kortare än mig." Sa Emil o gav henne kläderna, "tack" mumlade Bella då hon inte tycker om när folk påpekade att hon är kort.
Precis när Emil tänkte gå tillbaka till sovrummet och kolla på tv så kom Suie in genom ytterdörren, efter honom kom Micke men efter honom så gick det in en lite korrpulent dam, med höga stilett klackar, en nästan för genomskinlig magtröja med matchande kjol som var extremt kort. Damens hår var utsläppt och färgat ljusblått, hennes ögon var smala och hennes blick var nästan vass. Emil kände sig obekväm och ville egentligen att hon bara skulle försvinna.
"ehm... vi hittade den lille killens mamma.... han hade visst rymt från henne..." Förklarade Suie men vart avbruten av Bella som hade bytt om klart. "Vadå, vem... eh nu förstår jag inget... vad är det med Algot?" frågade Bella.
"Jag är hans mamma förstår din oförskämda lilla snorunge! Var är min son? jag har inte all tid i världen att stå här, jag har tid hos min privata plastikläkare klockan 18:00" svarade den korrpulenta damen argt.
Om Izabella inte hade känt sig förolämpad innan så gjorde hon det nu.
"Hon ska minnsann lära sig att man inte kallar mig för snorunge, visst jag är bara 150 cm, men ändå!" mumlade Bella.
"eh Bella vart är han? frågade Micke nervöst.
Izabella svarade inte. Om hon nu ska vara riktigt ärlig så vågade hon inte svara, för damen som påstod sig vara hans mamma var Izabellas gamla lärare från gymnasiet. Bella rös vid bara åtanken av att hon skulle vara mamma till Algot. "Nee, fy, detta kan inte stämma, hon måste ljuga." tänkte Bella.
Nu var det Suie som frågade Bella igen men med en mer argton i rösten "Var är Algot, Izabella?".
Hon svarade inte på frågan nu heller utan la armarna i kors och sa istället
"Hur kan du vara hans mamma? Du som hatar barn så mycket att du hade mage att stå inför hela våran klass i gymnasiet och förklara för oss hur mycket du hatade barn och att du helst av allt ville ta livet av alla barn i hela norden!"
Den korrpulenta damen började skratta lite nervöst och sa " hehe... vilken fantasi dagens barn har, usch nee så där får man inte tänka om någon lilla du."
Izabella var riktigt ursinnig nu, hur kunde hon? Hon stog och blå ljugde dem alla rakt upp i ansiktet och de trodde såklart på henne. Nästan alla.
Då Emil börjat fatta misstanke om den korrpulenta damen, för hon betedde sig skumt.
"eftersom Bella verkar ha tappat bort hjärnan så frågrar jag dig Emil vet du vart Algot är?" frågade Micke.
"ehm... jo... han ... han .... sover... i sovrummet." stammade Emil och pekade mot fel sovrum.
Både Micke och Suie tittade misstroget på honom.
"Du menar det andra sovrummet?" rättade Suie honom.
Varken Emil eller Izabella han svara innan, Suie och co. Gick iväg mot det andra sovrummet där Algot låg och slumrade så sött.
Den korrpulenta damen bara fnös åt Emil, som också hållde på att tappa humöret nu.
Men innan han hann säga något till den korrpulenta damen så kom Bella förbi farandes som en liten pil. Hon trängde sig förbi dem genom dörrhållet men när hon kom in vart hon som fast frusen. För bredvid Algot som nu låg i den stora sängen, satt Sofia. Men det var något med henne som fick Bella att bli väldigt förvånad. Hon såg så lugn ut och så snäll ut när hon satt där bredvid honom och strök honom försiktigt på hans lilla hand.
Sofia märkte snart att de hade fått sällskap av Izabella, men när hon kollade på Bella så var det som att deras rivalitet som hade hållt på så länge var som borta. Sofia log till och med mot henne. Bella bara stod log tillbaka, tills hon blev bort knuffad av den korrpulenta damen.
När Sofia såg henne vart hon rosen rasande och började morra, hennes ögon började blixtra av ilska och av hat.
"Du, Du rör inte min lillebror, du är inte hans mamma, du är bara ute efter att döda honom, din... din lömska pissemyra... du vill ta kål på hela vår släkt. med det ska du inte lyckas med, för du rör honom inte!" Skrek Sofia och hoppade emot den korrpulenta damen.
Men den korrpulenta damen bara slog bort henne som om Sofia vore en vante. Lilla Sofia for in i väggen bredvid dörren, hon skönk ihop till en liten gråtande hög. Plötsligt från ingenstans dök Emil upp med två poliser bakom sig. "Upp med händerna!" gormade båda poliserna.
Av ren reflex gjorde Izabella det istället. Men den korrpulenta damen hon bara stod där och stirrade på dem. "Och vad tror ni att ni kan göra, jag har inte gjort något?" sa hon kyligt.
" Jo du är skyldig till misshandel och två mordförsök... Så lägg dig ner med händerna på ryggen nu!" gastade en av poliserna.
Emil smet ut ur sovrummet med Algot på armen och med Sofia runt ena benet där hon själv hade klistrat sig fast.
Suie och Micke stod bara och stirrade, när poliserna baxa ut den korrpulenta damen ut från deras hotellrum.
"Hur kan ni vara så oansvariga och korkade så ni tar hit en mördare?! Om inte Emil hade ringt polisen, så hade hon tagit kol på oss alla!" röt Izabella som var riktigt arg på Suie och Micke som tog hit den korrpulenta damen.
"Vi visste inte! och hon hade inte tagit dö på någon av oss för hur skulle hon lyckats med det?" frågade Micke och tittade ner i golvet.
"Faktiskt nu var du lite väl drastisk Bella, hon hade ju inget vapen." tillade Suie.
Izabella svarade inte. Hon orkade inte ta den diskussionen med dem.
Istället så skakade hon bara på huvet och gick.
---->"Ni båda ser ut att må bra. Ingen av er har väl ont någonstans?" frågade Emil när han bände loss Sofia från sitt ben och satte henne i soffan bredvid Algot.
Algot skakade bara på huvet och blåste bubbler, sånna där bubblor som småbarn brukar göra av dregel.
"ont!" pep Sofia och pekade på sin fot.
Emil satte sig på knä framför Sofia och tog av henne skon för att se om hennes fot var svullen eller liknande. "Jag ser inget." sa Emil och kittlade henne under foten. "dumma dig, det gör ont i tån!" svarade sofia samtidigt som hon drog åt sig foten och pekade på en av sina tår.
"ont?" frågade Algot o petade på hennes fot.
"Aj! Ja det gör ont!" pep Sofia och blängde till på Algot.
Emil inspekterade hennes fot igen, men han såg fortfarande inget.
"jag ser fortfarande inget, du har nog bara trampat snett eller något, det kan göra nog så ont." konstaterade Emil och pussade henne på foten.
"Bella du ser väl, ser du såret på min tå?" Frågade Sofia Izabella som precis kommit ner till receptionen där de hade satt sig.
"Ehm det var ju inte så stort direkt... men ja kan fråga om de har ett plåster i receptionen." Sa Izabella, Sofia nickade till svar och lipade åt Emil som grimaserade tillbaka. Bella småskrattade åt dem medan hon gick bort och frågade efter plåster i receptionen.
---->"Men tjenare!" ropade en bekant röst, Emil vände sig om i soffan för att se vem det var som sa hej. Det var hans kompis Jack.
"Tja, det va längesen. Vart håller du hus nånstans nu?" frågade Emil.
"Flyttade ju hit med tjejen vet du väl, eftersom hon är på smällen." svarade Jack och satte sig i fåtöljen.
"Just ja, nu äre bara voven och villan som fattas." sa Emil skrattande.
Jack lipade åt honom och svarade små flinandes "Själv då? du har ju bara hunden kvar" .
"Vadå hund?" frågade Izabella samtidigt som hon satte på plåster på Sofias fot.
"Ja man ska ju ha villa, vove, volvo och minst två barn, då har man ju lyckats i livet typ" Svarade Jack
"Och ni har ju typ allt ni har en villa, en volvo och två små. Det är bara voven som fattas" tillade Jack snabbt och flinade.
Bella sneglade åt Emils håll, hon öppnade mun för att säga något men ångrade sig snabbt och bet ihop tills Jack vart tvungen att gå.
Så fort han hade gått en bra bit utom hörhåll, spände Izabella ögonen i Emil och frågade "Vad har du nu sagt? och vem var det där?"
"Det var en gammal kompis bara, ta det lugnt Bella." svarade Emil chokat.
"jag är lugn." morrade Izabella.
Algot och Sofia stirrade på Izabella som om hon var en alien.
"mamma arg på pappa?" frågade Algot och Sofia i mun på varandra.
Emil tittade upp förvånat, han var inte direkt beredd på att bli kallad för pappa.
"Nej då, men ska vi gå och äta, jag är jätte hungrig?"frågade Izabella utan att göra någon notis över att blivit kallad för mamma.
"Men lilla gumman,vad är det?" frågade Emil och kramade om henne.
"Du skulle inte tro mig om jag berättade för dig." sa Sofia nedlåtande.
"Joho, Jag skulle visste tro dig. varför skulle jag inte tro dig?" frågade Emil.
Sofia kollade upp på honom.
"Ärligt, skulle du verkligen?" frågade Sofia hoppfullt.
"Ja." svarade Emil lite tafatt.
"Så berätta nu vad det är." tillade han snabbt.
Sofia tvekade lite men tillslut svarade hon...
"Jo, jag har inga föräldrar... och inget hem... heller..." svarade Sofia snyftande. Efter ett tag började hon gråta igen. Emil lyfte upp henne och kramade henne hårt och sa "lilla gumman gråt inte. Allt kommer att ordna sig."
"tror du verkligen menar du det?" frågade Sofia.
"Ja, jag menar det." svarade Emil, han kollade upp på lilla Sofia och fick ett brett leende på läpparna.
"Hur?" frågade Sofia snabbt.
"Jo... du skulle... kunna få... bo hos mig... så länge..." svarade Emil tyst och tveksamt.
"Får jag verkligen det?" frågade Sofia glatt.
"Ja, det får du lilla vän." svarade han. Sofia lutade huvudet mot Emils axel.
"Du är världens bästa kille Emil, det är du verkligen." sa Sofia.
Emil kramade om henne och lutade huvudet mot henne. De stod tysta så en långstund. Men efter ett tag började det bli kallt.
"Ska vi åka hem till hotellet?" frågade Emil.
"Ja, det tycker i alla fall jag." svarade Sofia snabbt.
"Bra." sa Emil och satte henne i bilen. När han själv hade satt sig i bilen och skulle starta den så funkade den inte. När han väl hade fått igång bilen så kollade han där Sofia hade suttit. Till hans stora förvåning satt hon inte kvar. Men bilbältet var fortfarande knäppt och dörren hade inte öppnats eller stängts, för det skulle han ha hört.
"Sofia, vart är du... det är inte roligt kom fram nu!" ropade Emil oroligt.
Helt plötsligt hörde han ett skrik som lät komma från banan.
Emil Sprang dit men när han kom fram såg han ingen där men han hörde fortfarande att det var någon som skrek fast nu mycket gällare. Tillslut tystnade skriket och allt vart knäpp tyst. Allt man hörde var motorljudet från hans bil och de enstaka bilar som körde förbi utanför stadion.
Emil gick sakta till tillbaka till bilen. Han satte sig vid ratten och stängde av bilen. Han lutade sig mot ratten med huvudet.
Sakta började tårarna rinna ner för hans kinder. Aldrig hade han varit så förkrossad som nu, Okej han hade varit det en gång men han var så liten då så det räknades inte enligt honom.
Helt plötsligt knackade det på bildörren.
Emil kollade upp med en viss förhoppning om att Sofia skulle stå där.
Men, nej, han hade fel. Där i dörr öppningen stod hans mekaniker Suie.
"Men, Emil vad tusan är det? Varför gråter du?" frågade Suie oroligt.
"inget och du skulle ändå aldrig förstå om jag berättade plus att du skulle tro jag var sjuk i huvudet." sa Emil nedstämt.
"Det skulle jag aldrig tro, du vet att du kan prata med mig om allt."
sa Suie.
"Jo, men du skulle inte tro mig." sa Emil
"Det skulle jag visst göra, berätta nu vad som har hänt." sa Suie och kollade på honom oroligt.
"Okej, Jag ger mig men lova att inte berätta för någon." sa Emil och hoppade ur bilen
"Såklart jag lovar att inte berätta för någon." svarade Suie snabbt.
"Bra, men kan vi prata om det när vi åker tillbaka hotellet?" frågade Emil och öppnade passagerar dörren och klev in i bilen.
"Visst." sa Suie och klev in i bilen.
Suie körde ut från Ullevi stadion. Dom satt tysta en långstund.
"Ville du berätta vad som har hänt?" frågade Suie.
"Jo men jag vet inte hur jag ska berätta det. Det är lite komplicerat att berätta." svarade Emil.
"Vi kan prata om det när vi kommer till hotellrummet..." sa Suie kort och körde in på hotellets parkering och stängde av bilen.
"Jo det kan vi." svarade Emil samtidigt som han klev ur bilen. Han smällde igen dörren så hårt att Suie hoppade till.
"Slå inte i bildörren! Den kan gå sönder som den här dörren har!" Skällde Suie och knuffade till dörren som hade åkt upp.
Emil svarade inte... de gick tysta till hotell entrén.
Inte för ens de hade kommit in sa Emil något.
"Du, Suie, vem är den där tjejen där borta?"
"Vet väl inte jag varför skulle jag veta det?." svarade Suie och himlade med ögonen.
"Eller förresten vem av tjejerna menar du?" ´tillade han snabbt.
"Hon, brunetten såklart. vem trodde du?" svarade Emil och tittade på Suie som han var helt dum i huvudet.
"Jaha, men då vet jag ju vem det är. Det är ju Izabella, min kusins sons gamla flamma." förklarade Suie.
"Okej." svarade Emil kort.
"Känner du igen henne? Eller?" frågade Suie roat.
"Kanske det." svarade Emil och rodnade.
Suie skrattade och satte sig i soffgruppen i foajén.
"Men, ska vi inte gå upp?" frågade Emil förvånat.
"Jo... men kom på att det är Micke som har nyckelkortet." svarade Suie
"Slarvpelle! Slarvpelle!" Retades Emil och lipade åt Suie.
"Haha... Emil älskar Izabella! Emil älskar Izabella!" ´retades Suie tillbaka
"Tyst!" fräste Emil och sneglade på tjejerna borta vid receptionsdisken.
"Eh, de hör inte." sa Suie lugnt.
Helt plötsligt knackade någon på Suies axel, han vände sig förvånat om.
"Men Hej Izabella." sa Suie häpet.
"Hej!" Sa Izabella glatt.
"Hej..." sa Emil tyst.
"Men Izabella vad gör du här? Jag trodde du skulle vara hemma och jobba." sa Suie.
"Jo men man kan ju inte jobba jämt." svarade Izabella och smålog mot Emil.
"Nee, men du kunde ju lika gärna stannat hemma, än att åka hit." Svarade Suie.
"Du vet väldigt väl varför jag inte kan vara kvar hemma..." Svarade Izabella lågt och spände ögonen i Suie.
"Nej, det vet jag inte,du har inte berättat det." Sa Suie och sneglade mot Emil som såg mer än otålig ut.
"Det vet du visst" Snäste hon och kände hur tårarna samlade sig i ögonvrån.
"Okej, då vet jag väl det, men lugna ner dig Izabella." sa Suie snabbt och strök henne på armen.
"Rör mig inte!" fräste Izabella och vände sig om. Hon vände sig så häftigt att hon råkade smälla till Emil i ansiktet.
"Aj..." utstötte Emil tyst.
Men Izabella märkte det inte och travade i väg med bestämda steg bort mot de andra tjejerna borta vid receptions disken.
De satt tysta en stund, Emil tittade ut genom fönstret och kollade på folk som gick förbi. Han kände hur tårarna började rinna igen.
"Tycker du jag ska ringa Micke å fråga vart han är och om man kan komma hit nu?" frågade Suie och kollade mot Emil med en allvarsam blick.
"Visst, gör det du." svarade Emil kort, med blicken fäst på Izabella.
Suie följde hans blick och insåg att han satt och stirrade på Izabella.
Suie skrattade till och sa "Jag går ut och ringer. Det är för mycket prat här inne."
"okej, jag sitter kvar här så länge." svarade Emil kort och lågt.
Suie stegade snabbt ut och ställde sig en bit ifrån.
Izabella vände sig mot Emil och log lite smått.
Efter ett tag vände sig hela tjej gänget om mot honom.
Han kände hur ansiktet började heta så han sänkte blicken.
Tjejerna gick fram till honom och satte sig i soffan.
Izabella satte sig närmast honom.
Hon la armen bakom honom och gav honom en liten kram.
Emil sa inte ett knyst, de sa inte de andra heller.
Men efter ett tag började Izabella skratta.
Hon pekade mot Suie och sa skrattande "Han.... Han tappade byxorna!.."
De andra tittade mot dit hon hade pekat och där stod minsann Suie och drog upp byxorna. Alla skrattade högt åt den lilla incidenten.
Efter ett tag var tjejerna tvungna att gå. Så de sa Hej då till Emil,
Izabella kramade honom hårt och viskade "Lycka till på GP:et.".
Han rodnande och sa ett litet tack till svar.
Tjejerna gick iväg ut, Emil följde Izabella med blicken tills hon gick runt ett gathörn.
Suie kom ingående med ena handen i byxhällan och och i andra handen höll han nyckelkortet.
"Kom" sa han och gjorde en gest med handen.
Emil reste sig och gick till hissen där Suie stod och väntade.
De klev tysta in i hissen, Suie tryckte på knappen till våning 5.
Emil lutade sig mot hissens väg.
"hur är det?" frågade Suie oroat.
"Sådär, allt är suddigt och känns som allt snurrar..." Svarade Emil matt.
"Det lät inte bra... mår du illa med?" frågade Suie och gick ut ur hissen med Emil tätt i hällarna.
"Nja, inte direkt men lite." svarade Emil och tittade lite smått roat på när Suie trasslade med nyckelkortet till hotellrummet.
Efter ett tag fick Suie ner kortet rätt och Emil öppnade dörren.
När han öppnade dörren slog en kväljande lukt av rök och något annat illa luktande emot dem.
Varken Suie eller Emil kunde komma på vad det var som luktade.
Emil gick först med Suie tätt intill sig, "Usch, vad är det som luktar?"
sa Emil och hostade.
"Ja vet inte...?" svarade Suie och hållde tröjan för näsan.
De gick ut mot köket, där lukten kom ifrån.
När de kom ut till köket så stannade Emil så plötsligt att Suie hållde på att snubbla på honom.
Emil stirrade på det lilla knytet som låg på spishällen.
"vad i hela fridens namn är det där du stirrar på och varför stannade du?"
frågade Suie upprört.
"So...Sofia!" stammade Emil.
"Va? vad sa du?" frågade Suie.
Emil svarade inte utan gick fram till spishällen. Han sträckte handen försiktigt mot det lilla knytet .
Han tog upp det lilla knytet i famnen och gick bort mot fönstret, Han öppnade fönstret och röken försvann på ett kick .
Suie gick fram till Emil och frågade "Vad är det du håller om?".
Han visade Suie den lilla flickan som låg in rullad i filten.
"Lever hon?..." frågade Suie tyst och kollade upp på den allt gråt milde Emil. Han nickade enbart till svar.
"Men ... du verkade ju veta vem hon är... eller? hmm... har hon något med det du skulle berätta för mig?... förlåt..." Frågade Suie tveksamt.
"Hon... hon heter Sofia... ja, det har hon..." svarade Emil i ett andetag.
"åh, så hon heter Sofia och ja men hur... ja ska vara tyst...." sa Suie.
"mmm..." svarade Emil och satte sig i soffan.
Han tog upp Sofia ur filten och vart förvånad över att hon inte hade ett enda brännsår eller liknande.
Efter ett tag öppnade sofia ögonen, hon kollade glatt på Emil.
Han kramade henne ännu hårdare och frågade "men..hur...".
"Fråga inte så mycket." svarade Sofia snabbt och lutade sig mot honom.
"men hur kom du hit?" frågade Suie, Sofia.
"vet inte..." svarade hon kort.
"konstigt..." sa Suie och Emil i mun på varandra.
"Tycker inte jag." sa Sofia samtidigt som hon klättrade ner från Emils knä.
"Vart ska du?" frågade Emil och tog tag i Sofia, som var på väg ut genom det öppna fönstret.
"Släpp mig!" gnydde Sofia och försökte komma loss från Emils järngrepp.
Men det var omöjligt hur mycket hon än åla sig och försökte. Så kom hon inte loss.
"Såklart jag inte tänker släppa dig, då kommer du ju ramla ner och slå dig fördärvad... Ja skulle aldrig förlåta mig själv om jag lät det hända dig något." svarade Emil och släppte ner henne i sängen.
"Nej! Stäng inte fönstret! NNNeeej...!" skrek Sofia när han stängde fönstret.
"Varför inte?" frågade Emil roat. och låste till fönstret.
"för jag.." hon tystnade.
"För jag vadå?" Frågade Emil och vände sig om. Han skrek till av panik.
Suie kom inspringandes i rummet och frågade varför han skrek till.
Emil pekade med darrande hand på det lilla barnskelettet som låg på sängen. Suie drog efter andan samtidigt som han tog tag i Emils arm och försökte dra honom bakåt, men Emil stod som fastfrusen.
Som på automatik vände han sig om och slet sig ur Suies grepp och gick som en robot fram till fönstret och öppnade det igen och som om på ett trollslag så var Sofia där igen. Suie och Emil bara stod och gapade. Aldrig hade de sett något liknande.
Emil kastade sig ner i sängen bredvid Sofia och kramade henne hårt.
"Vad var det som hände?" frågade Sofia och kollade på Emil.
"Jag vet inte, sötnosen, Jag vet inte." Svarade Emil och pussade henne i pannan.
Helt plötsligt knackade det på dörren.
"hmmm.... jag öppnar..." sa Suie trött och gick ut i hallen och öppnade dörren.
Där i dörröppningen stod Izabella med utkletat smink och gråten i halsen.
Suie hann inte ens säga hej förens hon kastade sig runt hans hals och brast ut i gråt.
"Men vad är det lilla vännen?" frågade Suie oroligt.
Izabella svalde några gånger för att ens få fram ett enda ord.
"hon, hon är tillbaka." Snyftade hon.
"Vem är tillbaka, vad handlar detta om?" frågade Suie och stängde dörren bakom Izabella.
Men han insåg snabbt att Izabella var för ledsen för att svara på hans fråga.
"Vem var det som kom?" frågade Emil och kom ut i hallen med Sofia tätt efter sig.
Izabella höll på att tappa andan när hon såg Sofia
"he... hej..." sa Izabella och darrade på rösten.
"Hej igen." Svarade Sofia kyligt och gick fram mot Izabella.
Izabella backade mot dörren och var beredd på att öppna dörren och rusa därifrån men dörren var låst vilket hindrade hennes flyktväg.
Emil och Suie kollade förvånat på varandra, "känner du henne?" frågade Emil.
"Om jag gör..." sa Izabella och torkade bort tårarna med tröjärmen.
"Ge mig halsbandet.... ge mig det .... ge mig halsbandet nu!" sa Sofia paralyserat och stirrade på det rödskimrande halsbandet som Izabella hade runt halsen. "Nej, det är mitt, du får det aldrig, jag har haft det sen jag var liten, det vet du." Svarade Izabella bestämt och blängde på Sofia.
Sofia började morra som en ettrig liten hund. " börja inte bråka nu..." vädjade Emil.
"poff" sa det så var Sofia borta i ett rökmoln.
"Vart tog hon vägen? Hon bara försvann!" sa Suie och kollade runt omkring sig.
"Tillbaks dit hon hör hemma hoppas jag , för hon tog ju mitt halsband!" morrade Izabella. Suie och Emil bara stirrade på henne.
"Eh, Bella kom, du har nog en hel del att berätta för oss." sa Suie och drog med henne till vardagsrummet.
Izabella satte sig i fåtöljen närmast den öppna spisen och började berätta.
" För det första så om ni inte märkt det så är Sofia ett spöke..." hon hann inte berätta mer förrän de började skratta högt åt henne.
"Skratta inte, det är inte roligt! När blev det roligt att bli mördad och sen vandra runt som ett spöke i jakt efter sina föräldrar!" skrek nästan Izabella åt dem.
"Och hur vet du det, du skulle ju lika gärna kunna sitta här och ljuga." sa Suie spydigt.
Izabella blängde på honom och sa " Hur kan du då förklara att hon försvinner titt som tätt. Och dyker upp på de mest märkligaste ställena?"
Suie och Emil kollade på varandra och började fundera.
Izabella skrattade till och lutade sig tillbaka med händerna bakom nacken och benen i kors. Likt en maffiaboss satt hon där i fåtöljen och tittade nöjt på Emil och Suie "Så vem har rätt nu då?" sa hon små skrattande.
"Okej, du har en poäng där men..." Suie tystnade för han insåg att han inte kunde säga emot henne.
Izabella vände sig mot Emil och lutade sig framåt mot honom.
"Vad tror du Emil, tror du på det jag sa?" frågade hon honom.
"Kanske, lite, eller jag vet inte, jag orkar inte bry mig just nu." svarade Emil kort och tittade bort mot sovrumsdörren som helt plötsligt slog igen med en hög smäll.
Alla tre studsade till av förvånning när den slog igen.
"Det var nog vinddraget från fönstren som gjorde så dörren slog igen." sa suie medan han reste sig för att gå och öppna dörren igen.
Men dörren satt som fast precis som den var låst. Han ryckte och slet i dörren så dörrhandtaget nästan lossna. När han nästan gett upp hoppet om att få upp dörren så fick han upp den. Ett stark ljussken i vitt strålade ut ur rummet och en kall vind spred sig som en löpeld in i vardagsrummet och slog omkull allt den kunde få tag i. Den kalla vinden hade ner allt från väggarna till och med den stora platt tvn som satt fast med flera stora bultar drog den ner i backen på bara några sekunder. Efter att haft ner allt drog den sig snabbt tillbaka, vind draget in i sovrummet vart så stark att den lyfte upp Suie och drog med honom in och slog igen dörren till sovrummet. När Izabella reste sig såg hon den stora förödelsen vinden hade skapa. allt låg huller om buller stolar, bord, tavlor, tvn, små saker, delar av något som såg ut som en kruka eller en vas, det var svårt att se vad det hade varit. Allt hade gått så fort. Det gick bara på ett par sekunder.
Izabella försökte ta sig fram bland alla saker, men det gick sådär. Hon ramlade och for framstupa. Hon reste sig sakta upp och kände hur blodet ran från näsan, det sved och näsan kändes som den skulle explodera. Hon torkade bort det värsta med tröjärmen, hon tittade ner på marken för att se vad det var hon ramla på, till sin förskräckelse var det inte en sak hon hade ramlat på utan en person, nämligen Emil. Han låg där orörlig och tittade på henne som om han hade sett ett spöke. Izabella for ner på knä för att hjälpa honom upp och se så han inte hade gjort illa sig.
"För... förlåt det var inte meningen att ramla över dig, jag såg dig inte." sa Izabella med en orolig röst när hon hjälpt honom upp.
Emil bara stod där och kollade på henne med samma skrämda blick som innan. "Du har väl inte gjort illa dig någonstans!?" sa Izabella med en ännu oroligare röst. Men han svarade fortfarande inte. Izabella var i upplösning tillstånd, så orolig var hon. Dessutom skämdes hon så otroligt mycket för att hon ramlade över honom.
"Men snälla, rara du vad är det? Du ser ut som du har sett ett spöke?" halv skrek Izabella och flaxade med armarna i panik.
Emil skakade bara på huvet och kollade ner på sina fötter och började gå mot köket, det var den enda plats som vinden inte hade förstört förutom hallen och toaletten.
Izabella bara stod där och stirrade på där han hade stått. "Hur? Varför? nee , blä, vad har jag gjort dig " muttrade och morrade Izabella medan hon också gick mot köket.
När hon kom in i köket satt både Suie och Emil där inne med var sin burk cola. Emil log milt och räckte henne ett papper, eftersom näsblodet inte hade slutat forsa än. Hon tog papret utan ett ord och satte sig i fåtöljen och lutade huvet bakåt för att få det att sluta blöda, men istället började det rinna bakvägen. Om hon inte hade varit så omskakad och i ett sånt känsloblandat tillstånd hade hon freaka ur för hela munnen fylldes med smaken av blod och hon kände nästan hur det rann ner.
Suie kollade på henne med en orolig blick och sa " Du, Izabella... Klarar du av att sitta så där? Du tycker ju inte om när det rinner bakvägen.." Han tystnade. Hon satte sig upp normalt och kollade på honom med en lugnade blick och sa lugnt "Det har slutat och jag bryr mig inte."
"Suie har berättat att du brukar freaka ur när du börjar blöda näsblod, speciellt när det kommer i munnen..." Emil tystnade då Bella såg ut som om hon ville slå till Suie för att han avslöjat hennes fåniga lilla hemlighet.
Suie log mot henne och försökte se oskyldig ut.
"Det gjorde jag bara när jag var liten!" Morrade hon
"Okej." Sa Suie och Emil i mun på varandra.
Bella kröp upp i fåtöljen och skakade på huvet så håret skulle hamna rätt.
De Satt tysta i köket en lång stund efter ett tag knackade det på ytterdörren.
De tittade på varandra med en förvånnad blick. "Vem kan det vara och så här sent?" frågade Emil. "vet inte vi får väl öppna och se" svarade Izabella och reste sig. När hon öppnade ytterdörren stod en liten kille där. Han hade ljust rufsigt hår, ljusgrön spräckliga ögon med inslag av blått, rödrosiga små kinder, Hans skjorta var struken och han hade svarta byxer med ett par blå, grön, lila skor till. "Mamma!!!" sa den lilla killen och sträckte upp armarna mot henne. Izabella satte sig på huk. "Men lilla vän, nu har du tagit fel. stackars liten du måste ha tappat bort din mamma." sa Izabella och strök honom ömt på kinden. Den lilla killen bara stirrade på henne som om hon hade slagit honom. tårarna började välla ut från dom små vackra ögonen. "Nej, men söta lilla du, börja inte gråta. Vi ska nog hitta din mamma. så ja gråt inte, snälla du." vädjade Izabella och bar upp honom.
Receptionen hade stängt sen länge så de skulle få vänta tills imorgon för att få reda på vart den lilla killens mamma tagit vägen.
När Izabella gick in i vardagsrummet så var allt som det skulle, som om det inte hade hänt något även om det låg prylar högt och lågt och tv fortfarande låg i bitar på golvet så såg inte Izabella det, det var som om den lilla killen hade gjort så hon såg igenom allt elände och såg allt det som det skulle vara.
Bella väcktes ur hennes tankar då Emil kom in gåendes in i vardagsrummet.
"vem är det du går och bär på?" frågade Emil nyfiket.
"eh? va? åh nee men det är ... det är... han sover och ja glömde och fråga vad han heter..." stammade Izabella tyst och satte sig i soffan. Hon vaggade lite försiktigt den sovande lilla killen i famnen. Emil vart varm i hela kroppen när han såg Izabella sittandes där i soffan med den lilla killen i famnen. Hon verkade så lugn, som om allt det som hade hänt. Det som hade fått henne att bli hel-hysterisk och panikslagen bara för en stund sen var som bort blåst.
"Vem var det som kom?" frågade Suie och klampade in i vardagsrummet.
Emil spände ögonen i honom och svarade "Håll tyst och klampa inte! lill killen sover ju!"
Suie höjde förvånat på ögonbrynen och svarade kyligt "Vadå lill killen? Det är väl inga småglin här inte, och jag klampar inte och du säger inte till mig att hålla tyst...." Precis när han tänkte börja skälla ut Emil så kom Micke in i vardagsrummet. "Vad är det ni nu bråkar ..." Micke avbröt sig när han såg Izabella och den lilla killen "Men åh, Bella har du blivit mamma? men gu vad gullig han är. vad heter han?" frågade Micke Bella.
Suie muttrade till och tänkte precis fortsätta med sin utskällning då Micke vart rasande på Suie. "Hur kan du stå här och skricka och svära åt Emil när det är en sovande bebis knappt en meter i från dig? Har du inget vett kvar? om ni nu ska bråka får ni gå ut och göra det! Förstått!?" Micke pratade själv väldigt högt, vilket fick den lille killen att vakna, han började stor gråta och skricka för att han hade blivit väckt.
Izabella spände ögonen i alla tre. "Gå ut härifrån nu, han kan inte sova i sånt här oväsen!" väste Izabella åt dem.
Emil öppnade munnen för att säga något men han sa inget, utan bara gick.
När de tre hade gått ut från hotellrummet så gick Suie bestämt iväg mot hissarna med Micke tätt i hällarna. Emil stod kvar själv utanför hotellrummet, han skämdes, skämdes för sina mekaniker, skämdes för att de inte kunde hålla sams. Han satte sig mot väggen mittemot dörren, satte benen så när kroppen han kunde så han inte skulle vara i vägen för någon som gick där.
Efter sisodär två tre timmar så hade Emil själv nästan somnat så han bestämde sig för att resa sig upp och se om Bella ville släppa in honom nu då.
När han reste sig upp kände han hur stel i kroppen han hade blivit av att suttit sådär, han kände sig som om han var en gammal 80åring och inte som en ung 24åring. Han stegade fram till dörren, men precis när han skulle knacka, så öppnade Izabella dörren. Han vart lite chockad över att hon kom så precis, för så mycket lät det inte när han reste sig, även om det kanske knacka lite.
"Förlåt för att ja vart arg på er, det var inte menningen." sa Izabella skamset när han gick in. "Det gör inget jag förstår om du blev arg, vi var inte direkt tysta och vi fick honom att börja gråta, det är ju inte konstigt om du blev arg". sa Emil och pussade henne lätt på kinden.
Izabella log bara till svar, så fort han hade gått förbi henne och gått in i vardagsrummet så vart hon röd som en tomat i ansiktet och fylld av lycka. Om hon hade varit ensam hade hon hoppat och skrikit av glädje men det gick ju inte nu så hon nöjde sig med en liten piruett.
"Var ligger lillen och sover?" frågade Emil
"I det andra sovrummet det fanns en spjälsäng där. Men han sover inte utan leker med ett gosedjur jag hade på min nyckelknippa" Svarade Bella glatt.
"okej... tror du han har något emot om ja sätter på tv?" frågade Emil försiktigt.
"Nej då det tror jag inte, förresten så heter han Algot, det stod på halsbandet han har runt halsen." svarade Izabella medan de gick in i det andra sovrummet.
"väldigt gulligt namn, men du, undra varför han kallade dig för mamma? barn brukar känna igen sina föräldrar väldigt väl vad jag vet." sa Emil fundersamt samtidigt som han sappade mellan olika tv kanaler.
"Jag är väl väldigt lik hans mamma" svarade Bella och la sig bredvid honom i sängen.
Emil såg på henne med en idiotförklarande blick. "Om du hade varit en kille så hade det hela löst sig på momangen." suckade Emil
"Jaså? Hur då?" sa Izabella små flinande.
"Ja, för vissa killar håller inte reda på när de på fest om de gjort någon tjej med barn...." förklarade Emil men han blev avbruten av Izabella.
"Påstår du att jag är oansvarig och slarvig?" Morrade Izabella och blängde på honom. "nee.. nee... det var inte så jag menade, förlåt, jag menade inte att göra dig arg, jag sa bara att det kunde vara en teori. Förlåt." försvarade Emil sig.
Izabella bara morrade och fnös som en häst åt honom.
Lille Algot som den Lille killen heter började skratta då han tyckte Izabella lät så rolig. Emil kunde inte heller hålla sig för skratt. Izabella gjorde ett litet indian tjut och kastade sig över honom och började kittla honom.
"Nej! Snälla! Sluta! haha! nee, jag ger mig sssnnnääällllaa!" Skrattade Emil
"Jag kan inte sluta när jag nyss har börjat!" Svarade Izabella och kittlade honom ännu mer. Tillslut tog sig Emil sig ur Izabellas grepp och sprang ut ur sovrummet, men Bella var snabbt i fatt honom igen. De jagade varandra runt i hotellrummet, Nu var det Emil som hade övertaget och jagade Bella.
Hon sprang in på toan och drog åt sig handduscen och så fort Emil kom in där så satte hon på den, Hela han vart såklart dygnsur men det brydde han sig inte om utan han tog tag i Bellas hand och vred handduschen så den sprutade mot henne istället. Efter ett tag stängde Emil av duschen eftersom han hade fått sin hämnd nu på Bella, som satt ihop krupen i badkaret som hade fyllts med vatten ända upp till midjan på henne. Emil log mot henne det var då han kom och tänka på en sak "hon är faktiskt väldigt söt, hennes gyllene ögon de är så vackra, hennes långa silkes lena hår som nu låg som en ram runt hennes vackra ansikte..." Bella avbröt honom och sa "Gullig du är." Emil tittade förvånat på henne. "Men en sak jag har inte så fint hår det är trasligt och rått färgat och inte ett dugg lent." Tillade hon.
"eh...hehe..." han fick inte ur sig något mer ord, för nu hade han gjort bort sig enligt sig själv men inte enligt Bella, hon hade aldrig fått reda på vad Emil tyckte om henne om han inte hade tänkt högt.
Bella Svepte in honom i en handduk och pussade honom på munnen, hon små fnittrade när hon gick ut. Tills hon insåg att hon hade ju inga torra kläder nu, eftersom hennes väska låg i Eme´s bil och vart Eme var det hade inte Bella ett dugg koll på.
"Du kan få låna en mjukisdress av mig om du vill." Sa Emil och rufsade till hennes hår.
"ehm... Tack." Svarade Bella samtidigt som hon försökte få ut en tova ur håret som han hade trasslat till ännu mer.
"Här. hoppas den inte är allt för stor för dig, du är ju ganska mycket kortare än mig." Sa Emil o gav henne kläderna, "tack" mumlade Bella då hon inte tycker om när folk påpekade att hon är kort.
Precis när Emil tänkte gå tillbaka till sovrummet och kolla på tv så kom Suie in genom ytterdörren, efter honom kom Micke men efter honom så gick det in en lite korrpulent dam, med höga stilett klackar, en nästan för genomskinlig magtröja med matchande kjol som var extremt kort. Damens hår var utsläppt och färgat ljusblått, hennes ögon var smala och hennes blick var nästan vass. Emil kände sig obekväm och ville egentligen att hon bara skulle försvinna.
"ehm... vi hittade den lille killens mamma.... han hade visst rymt från henne..." Förklarade Suie men vart avbruten av Bella som hade bytt om klart. "Vadå, vem... eh nu förstår jag inget... vad är det med Algot?" frågade Bella.
"Jag är hans mamma förstår din oförskämda lilla snorunge! Var är min son? jag har inte all tid i världen att stå här, jag har tid hos min privata plastikläkare klockan 18:00" svarade den korrpulenta damen argt.
Om Izabella inte hade känt sig förolämpad innan så gjorde hon det nu.
"Hon ska minnsann lära sig att man inte kallar mig för snorunge, visst jag är bara 150 cm, men ändå!" mumlade Bella.
"eh Bella vart är han? frågade Micke nervöst.
Izabella svarade inte. Om hon nu ska vara riktigt ärlig så vågade hon inte svara, för damen som påstod sig vara hans mamma var Izabellas gamla lärare från gymnasiet. Bella rös vid bara åtanken av att hon skulle vara mamma till Algot. "Nee, fy, detta kan inte stämma, hon måste ljuga." tänkte Bella.
Nu var det Suie som frågade Bella igen men med en mer argton i rösten "Var är Algot, Izabella?".
Hon svarade inte på frågan nu heller utan la armarna i kors och sa istället
"Hur kan du vara hans mamma? Du som hatar barn så mycket att du hade mage att stå inför hela våran klass i gymnasiet och förklara för oss hur mycket du hatade barn och att du helst av allt ville ta livet av alla barn i hela norden!"
Den korrpulenta damen började skratta lite nervöst och sa " hehe... vilken fantasi dagens barn har, usch nee så där får man inte tänka om någon lilla du."
Izabella var riktigt ursinnig nu, hur kunde hon? Hon stog och blå ljugde dem alla rakt upp i ansiktet och de trodde såklart på henne. Nästan alla.
Då Emil börjat fatta misstanke om den korrpulenta damen, för hon betedde sig skumt.
"eftersom Bella verkar ha tappat bort hjärnan så frågrar jag dig Emil vet du vart Algot är?" frågade Micke.
"ehm... jo... han ... han .... sover... i sovrummet." stammade Emil och pekade mot fel sovrum.
Både Micke och Suie tittade misstroget på honom.
"Du menar det andra sovrummet?" rättade Suie honom.
Varken Emil eller Izabella han svara innan, Suie och co. Gick iväg mot det andra sovrummet där Algot låg och slumrade så sött.
Den korrpulenta damen bara fnös åt Emil, som också hållde på att tappa humöret nu.
Men innan han hann säga något till den korrpulenta damen så kom Bella förbi farandes som en liten pil. Hon trängde sig förbi dem genom dörrhållet men när hon kom in vart hon som fast frusen. För bredvid Algot som nu låg i den stora sängen, satt Sofia. Men det var något med henne som fick Bella att bli väldigt förvånad. Hon såg så lugn ut och så snäll ut när hon satt där bredvid honom och strök honom försiktigt på hans lilla hand.
Sofia märkte snart att de hade fått sällskap av Izabella, men när hon kollade på Bella så var det som att deras rivalitet som hade hållt på så länge var som borta. Sofia log till och med mot henne. Bella bara stod log tillbaka, tills hon blev bort knuffad av den korrpulenta damen.
När Sofia såg henne vart hon rosen rasande och började morra, hennes ögon började blixtra av ilska och av hat.
"Du, Du rör inte min lillebror, du är inte hans mamma, du är bara ute efter att döda honom, din... din lömska pissemyra... du vill ta kål på hela vår släkt. med det ska du inte lyckas med, för du rör honom inte!" Skrek Sofia och hoppade emot den korrpulenta damen.
Men den korrpulenta damen bara slog bort henne som om Sofia vore en vante. Lilla Sofia for in i väggen bredvid dörren, hon skönk ihop till en liten gråtande hög. Plötsligt från ingenstans dök Emil upp med två poliser bakom sig. "Upp med händerna!" gormade båda poliserna.
Av ren reflex gjorde Izabella det istället. Men den korrpulenta damen hon bara stod där och stirrade på dem. "Och vad tror ni att ni kan göra, jag har inte gjort något?" sa hon kyligt.
" Jo du är skyldig till misshandel och två mordförsök... Så lägg dig ner med händerna på ryggen nu!" gastade en av poliserna.
Emil smet ut ur sovrummet med Algot på armen och med Sofia runt ena benet där hon själv hade klistrat sig fast.
Suie och Micke stod bara och stirrade, när poliserna baxa ut den korrpulenta damen ut från deras hotellrum.
"Hur kan ni vara så oansvariga och korkade så ni tar hit en mördare?! Om inte Emil hade ringt polisen, så hade hon tagit kol på oss alla!" röt Izabella som var riktigt arg på Suie och Micke som tog hit den korrpulenta damen.
"Vi visste inte! och hon hade inte tagit dö på någon av oss för hur skulle hon lyckats med det?" frågade Micke och tittade ner i golvet.
"Faktiskt nu var du lite väl drastisk Bella, hon hade ju inget vapen." tillade Suie.
Izabella svarade inte. Hon orkade inte ta den diskussionen med dem.
Istället så skakade hon bara på huvet och gick.
---->"Ni båda ser ut att må bra. Ingen av er har väl ont någonstans?" frågade Emil när han bände loss Sofia från sitt ben och satte henne i soffan bredvid Algot.
Algot skakade bara på huvet och blåste bubbler, sånna där bubblor som småbarn brukar göra av dregel.
"ont!" pep Sofia och pekade på sin fot.
Emil satte sig på knä framför Sofia och tog av henne skon för att se om hennes fot var svullen eller liknande. "Jag ser inget." sa Emil och kittlade henne under foten. "dumma dig, det gör ont i tån!" svarade sofia samtidigt som hon drog åt sig foten och pekade på en av sina tår.
"ont?" frågade Algot o petade på hennes fot.
"Aj! Ja det gör ont!" pep Sofia och blängde till på Algot.
Emil inspekterade hennes fot igen, men han såg fortfarande inget.
"jag ser fortfarande inget, du har nog bara trampat snett eller något, det kan göra nog så ont." konstaterade Emil och pussade henne på foten.
"Bella du ser väl, ser du såret på min tå?" Frågade Sofia Izabella som precis kommit ner till receptionen där de hade satt sig.
"Ehm det var ju inte så stort direkt... men ja kan fråga om de har ett plåster i receptionen." Sa Izabella, Sofia nickade till svar och lipade åt Emil som grimaserade tillbaka. Bella småskrattade åt dem medan hon gick bort och frågade efter plåster i receptionen.
---->"Men tjenare!" ropade en bekant röst, Emil vände sig om i soffan för att se vem det var som sa hej. Det var hans kompis Jack.
"Tja, det va längesen. Vart håller du hus nånstans nu?" frågade Emil.
"Flyttade ju hit med tjejen vet du väl, eftersom hon är på smällen." svarade Jack och satte sig i fåtöljen.
"Just ja, nu äre bara voven och villan som fattas." sa Emil skrattande.
Jack lipade åt honom och svarade små flinandes "Själv då? du har ju bara hunden kvar" .
"Vadå hund?" frågade Izabella samtidigt som hon satte på plåster på Sofias fot.
"Ja man ska ju ha villa, vove, volvo och minst två barn, då har man ju lyckats i livet typ" Svarade Jack
"Och ni har ju typ allt ni har en villa, en volvo och två små. Det är bara voven som fattas" tillade Jack snabbt och flinade.
Bella sneglade åt Emils håll, hon öppnade mun för att säga något men ångrade sig snabbt och bet ihop tills Jack vart tvungen att gå.
Så fort han hade gått en bra bit utom hörhåll, spände Izabella ögonen i Emil och frågade "Vad har du nu sagt? och vem var det där?"
"Det var en gammal kompis bara, ta det lugnt Bella." svarade Emil chokat.
"jag är lugn." morrade Izabella.
Algot och Sofia stirrade på Izabella som om hon var en alien.
"mamma arg på pappa?" frågade Algot och Sofia i mun på varandra.
Emil tittade upp förvånat, han var inte direkt beredd på att bli kallad för pappa.
"Nej då, men ska vi gå och äta, jag är jätte hungrig?"frågade Izabella utan att göra någon notis över att blivit kallad för mamma.
|---------------------FORTSÄTTNINGEN KOMMER INOM KORT-------------|
Då jag är väldigt kreativ och har hittat tid då jag kan skriva på denna berättelse så har jag gjort ett litet nytt system villket ni kan se här under.
------> = här börjar den nya fortsättningen.
------> = Här börjar den lite äldre fortsättningen.
|-----------------------------------------------------------------------------------|
Mysteriet på Torngård´s Gatan 23
En dag fick Maja ett brev från en mystisk person vid namn mr Andersen.
Brevet var egentligen adresserat till Torngård´s Gatan 23, själv bodde Maja
på Torngård´s Gatan 20.
"Men" tänkte Maja "Huset på Torngård´s Gatan 23 är ju övergivet sen längesen
det vet ju alla! Så vem skulle skicka brev dit?" Sa Maja högt för sig själv.
"Va, sa du något gumman?" frågade hennes mamma
"Nej då, mamma, jag tänkte bara högt". sa Maja till svar lite fundersamt.
Hennes mamma hörde att hon lät fundersam så hon frågade Maja om det var
något hon undrade över.
"Nej det gör jag inte mamma." svarade Maja snabbt , hon hörde själv att hon inte lät så övertygande men hon lät i alla fall så övertygande att hennes mamma trodde på det.
Senare på eftermiddagen kom Majas två bästisar på besök, Emelie och My.
Maja vissade brevet för dom. My tog brevet och började läsa högt, så både Emelie och Maja skulle höra. Hon läste:
"Kära Mandy!
Jag hoppas du tyckte om min lilla överraskning.
Bara så du vet att du har från och med idag
tre dagar på dig att ge pengarna till fru Hubert.
Annars kan jag lova dig att ditt liv kommer
bli ytterst kort.
MVH
mr Andersen! "
My la i från sig brevet och innan hon eller Maja hann säga något så sa Emelie "Men fy vad hemsk, men vem är Mandy och vilka är dom där två Mr Andersen och fru Hubert?"
"Vet inte , vet du vilka det är , Maja?" frågade My och la i från sig brevet på Maja´s skrivbord.
"Nja, jag tror jag vet vem Mandy är men inte dom andra två". svarade Maja
"Ja, vad bra, berätta!" sa Emelie och My i mun på varandra.
"Jo, hon som bodde på Torngård´s gatan 23, hette Mandy.
Men hon försvan för jättelänge sedan under mystiska omständigheter, sen dess har huset ståt tomt och öde." förklarade Maja.
"Men varför försvann hon? Hon kan ju inte bara helt plötsligt förvinna.
Det måste ju ha hänt henne något!?" sa Emelie förskräckt.
"Jo, jag vet. jag tycke också det är konstigt men..."
"Tänk, tänk om han , han den där mr Adersen har gjort henne något!"
Avbröt My Maja med.
"Det kan du ha rätt i för hon fick ju aldrig brevet från honom, för posten hade skickat det fel! Stackars Mandy!" sa Emelie och så dyster ut.
"Men , brevet ser ju väldigt nytt ut inte som om någon skrev det för 20 år sen." sa Maja
"Jo, men en del brev åldras inte lika snabbt som andra, så det här brevet kan lika gärna vara 20år gammalt." sa Emelie.
"Du har en poäng där Emelie" sa My fundersamt.
"mmm..." sa både Emelie och Maja samtidigt.
"Kan vi inte gå dit? Huset är ju faktiskt upp låst." sa Emelie
"Jo det kan vi väll, kom vi går nu innan mörkret faller på" sa Maja
"Bra, ta med ficklampa i fall inte strömmen funkar där inne i huset". sa My och kollade runt om kring sig.
"Okej, här har vi den stora röda ficklampan." sa Maja och tog upp den från ena byrålådan.
Alla tre sprang ner till hallen och klängde på sig jackorna och skorna och sprang ut.
Maja kom sist ut och låste dörren innan hon sprang iväg för att komma i kapp dom andra.
Tjejerna sprang ner tre hus för gatan tills det kom till rätt hus.
"Här är det!" sa My och pustade ut. Ja My hade rätt här var det ett gammat hus med över vuxen trädgård och igen spikade fönster.
"usch, det ser ut som ett riktigt spökhus." sa Emelie och rös till.
"Kom nu!" sa Maja nervöst.
Maja´som gick först öppnade grinden som ledde in till trädgården, grinden gnisslade öron bedövande när hon öppnade den.
Alla tre stegade in i trädgården och började snabbt gå mot dörren till huset.
Plötsligt stannade Emelie "Titta!" skrek hon och pekade skräckslaget på något som låg i det över vuxna gräset bara några meter i från dom.
Maja och My stannade och kollade dit Emile nyss hade pekat.
"vad?" frågade My, "vi ser inget" la Maja till.
"Ser ni inte! där! det ligger någon där!" sa Emelie med en ännu skräckslagnare min.
My och Maja gick närmare dit Emelie hade pekat , plötsligt skrek dom till.
Det låg verkligen någon där i det övervuxna gräset....
Maja satte sig på knä och sträckte handen efter den som låg där´s kropp, Hon strök undan löv och torkat gräs som hamnat i personens ansikte , Hon drog andan...
det var en ung kille som låg där.
"Han är fortfarande varm och han har puls, det betyder att han lever!" Halvskrek Maja.
Emelie som stått en bit ifrån vågade nu gå närmare .
"Tror ni vi kan väcka honom?" frågade Emelie osäkert.
"Ja, men kan nån av er hämta en flaska vatten?" svarade Maja.
"Okej, jag kan göra det!" sa My snabbt och ryckte nycklarna ur Majas hand och sprang iväg. "Okej" ropade Maja tillbaka.
Efter ett par minuter var My tillbaka med en flaska vatten.
Hon gav den till Maja.
Maja tog handen under killens huvud och lyfte upp hans huvud lite.
Hon hällde lite vatten på han läppar i hopp om att han skulle öppna munen iallafall lite grann och det gjorde han.
Maja hällde lite vatten i hans mun. Han for upp och hostade häftigt.
Alla tjejerna ryckte till när han for upp.
Han gnuggade sig i ögonen och sa "Villka är ni? Vad gör ni här i min farmors trädgård?"
Emelie , My och Maja kollade på varandra.
Tillslut svarade Maja " Jo, alltså vi var ute och gick... och såg att det låg någon i gräset , det var därför vi gick hit.... in."
Den unga killen kollade på Maja som om hon var helt dum i huvet....
FORTSÄTTNING FÖLJER......
Då jag är väldigt kreativ och har hittat tid då jag kan skriva på denna berättelse så har jag gjort ett litet nytt system villket ni kan se här under.
------> = här börjar den nya fortsättningen.
------> = Här börjar den lite äldre fortsättningen.
|-----------------------------------------------------------------------------------|
Mysteriet på Torngård´s Gatan 23
En dag fick Maja ett brev från en mystisk person vid namn mr Andersen.
Brevet var egentligen adresserat till Torngård´s Gatan 23, själv bodde Maja
på Torngård´s Gatan 20.
"Men" tänkte Maja "Huset på Torngård´s Gatan 23 är ju övergivet sen längesen
det vet ju alla! Så vem skulle skicka brev dit?" Sa Maja högt för sig själv.
"Va, sa du något gumman?" frågade hennes mamma
"Nej då, mamma, jag tänkte bara högt". sa Maja till svar lite fundersamt.
Hennes mamma hörde att hon lät fundersam så hon frågade Maja om det var
något hon undrade över.
"Nej det gör jag inte mamma." svarade Maja snabbt , hon hörde själv att hon inte lät så övertygande men hon lät i alla fall så övertygande att hennes mamma trodde på det.
Senare på eftermiddagen kom Majas två bästisar på besök, Emelie och My.
Maja vissade brevet för dom. My tog brevet och började läsa högt, så både Emelie och Maja skulle höra. Hon läste:
"Kära Mandy!
Jag hoppas du tyckte om min lilla överraskning.
Bara så du vet att du har från och med idag
tre dagar på dig att ge pengarna till fru Hubert.
Annars kan jag lova dig att ditt liv kommer
bli ytterst kort.
MVH
mr Andersen! "
My la i från sig brevet och innan hon eller Maja hann säga något så sa Emelie "Men fy vad hemsk, men vem är Mandy och vilka är dom där två Mr Andersen och fru Hubert?"
"Vet inte , vet du vilka det är , Maja?" frågade My och la i från sig brevet på Maja´s skrivbord.
"Nja, jag tror jag vet vem Mandy är men inte dom andra två". svarade Maja
"Ja, vad bra, berätta!" sa Emelie och My i mun på varandra.
"Jo, hon som bodde på Torngård´s gatan 23, hette Mandy.
Men hon försvan för jättelänge sedan under mystiska omständigheter, sen dess har huset ståt tomt och öde." förklarade Maja.
"Men varför försvann hon? Hon kan ju inte bara helt plötsligt förvinna.
Det måste ju ha hänt henne något!?" sa Emelie förskräckt.
"Jo, jag vet. jag tycke också det är konstigt men..."
"Tänk, tänk om han , han den där mr Adersen har gjort henne något!"
Avbröt My Maja med.
"Det kan du ha rätt i för hon fick ju aldrig brevet från honom, för posten hade skickat det fel! Stackars Mandy!" sa Emelie och så dyster ut.
"Men , brevet ser ju väldigt nytt ut inte som om någon skrev det för 20 år sen." sa Maja
"Jo, men en del brev åldras inte lika snabbt som andra, så det här brevet kan lika gärna vara 20år gammalt." sa Emelie.
"Du har en poäng där Emelie" sa My fundersamt.
"mmm..." sa både Emelie och Maja samtidigt.
"Kan vi inte gå dit? Huset är ju faktiskt upp låst." sa Emelie
"Jo det kan vi väll, kom vi går nu innan mörkret faller på" sa Maja
"Bra, ta med ficklampa i fall inte strömmen funkar där inne i huset". sa My och kollade runt om kring sig.
"Okej, här har vi den stora röda ficklampan." sa Maja och tog upp den från ena byrålådan.
Alla tre sprang ner till hallen och klängde på sig jackorna och skorna och sprang ut.
Maja kom sist ut och låste dörren innan hon sprang iväg för att komma i kapp dom andra.
Tjejerna sprang ner tre hus för gatan tills det kom till rätt hus.
"Här är det!" sa My och pustade ut. Ja My hade rätt här var det ett gammat hus med över vuxen trädgård och igen spikade fönster.
"usch, det ser ut som ett riktigt spökhus." sa Emelie och rös till.
"Kom nu!" sa Maja nervöst.
Maja´som gick först öppnade grinden som ledde in till trädgården, grinden gnisslade öron bedövande när hon öppnade den.
Alla tre stegade in i trädgården och började snabbt gå mot dörren till huset.
Plötsligt stannade Emelie "Titta!" skrek hon och pekade skräckslaget på något som låg i det över vuxna gräset bara några meter i från dom.
Maja och My stannade och kollade dit Emile nyss hade pekat.
"vad?" frågade My, "vi ser inget" la Maja till.
"Ser ni inte! där! det ligger någon där!" sa Emelie med en ännu skräckslagnare min.
My och Maja gick närmare dit Emelie hade pekat , plötsligt skrek dom till.
Det låg verkligen någon där i det övervuxna gräset....
Maja satte sig på knä och sträckte handen efter den som låg där´s kropp, Hon strök undan löv och torkat gräs som hamnat i personens ansikte , Hon drog andan...
det var en ung kille som låg där.
"Han är fortfarande varm och han har puls, det betyder att han lever!" Halvskrek Maja.
Emelie som stått en bit ifrån vågade nu gå närmare .
"Tror ni vi kan väcka honom?" frågade Emelie osäkert.
"Ja, men kan nån av er hämta en flaska vatten?" svarade Maja.
"Okej, jag kan göra det!" sa My snabbt och ryckte nycklarna ur Majas hand och sprang iväg. "Okej" ropade Maja tillbaka.
Efter ett par minuter var My tillbaka med en flaska vatten.
Hon gav den till Maja.
Maja tog handen under killens huvud och lyfte upp hans huvud lite.
Hon hällde lite vatten på han läppar i hopp om att han skulle öppna munen iallafall lite grann och det gjorde han.
Maja hällde lite vatten i hans mun. Han for upp och hostade häftigt.
Alla tjejerna ryckte till när han for upp.
Han gnuggade sig i ögonen och sa "Villka är ni? Vad gör ni här i min farmors trädgård?"
Emelie , My och Maja kollade på varandra.
Tillslut svarade Maja " Jo, alltså vi var ute och gick... och såg att det låg någon i gräset , det var därför vi gick hit.... in."
Den unga killen kollade på Maja som om hon var helt dum i huvet....
FORTSÄTTNING FÖLJER......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar